I torsdags kväll när jag satt och gav tösen gröt kom sambon ut i köket och satte sig vid bordet och bara meddelade att han tänkt klart. Vad svaret skulle bli insåg jag nog redan för några dagar sedan, så jag minns inte längre hur han formulerade sig. Det enda jag vet är att han inte vill leva i en familj med mamma, pappa och barn längre. Han påstod sig vara ledsen, men att det inte gick längre och att han hade försökt allt han kunnat.
Det komiska i det hela är att dem han diskuterat med under de senaste veckorna för att komma fram till ett beslut är med sina vänner på facebook och inte med mig. Däremot så har han nämnt att han mått väldigt dåligt den senaste veckan och att han har funderat mycket. När det först kom upp för cirka en vecka sedan, så ställde jag honom frågan om han då tänkte lämna oss. Då hade han inte bestämt sig, men tänkte på vad som skulle vara bäst för oss alla tre. Nu hade han tänkt färdigt efter en natt hos en kompis, så när han var hemma denna morgon så¨var han ovanligt lugn och skulle sova för att börja jobbet senare.
Den kvällen var jag totalt knäckt och bara grät och grät. Livet kändes så orättvist då han senast på julafton hade kommit in på syskon när vi dukade bordet med en löpare och han ville ha en stor vit duk under som vi brukade, men jag påtalade att det får vänta till nästa år då tösen blivit större och inte drar i allt. Då menade han på att nästa år kanske vi har en ny liten. Tösen blev ju till i mars, (läs april), så han menade på att vi hade god tid på oss och att vi kunde ha sex när vi var lediga vid nyår. Jag menade väl på att jag inte skulle ha äl då, så det skulle väl inte vara till så stor nytta ... Däremot tändes ju hoppet att han äntligen också ville ha syskon.
Sedan köpte vi en större bil för 1,5 vecka sedan för att jag skulle ha en mer pålitlig bil som är säkrare att köra till jobbet med tanke på att den har ESP och bättre krockskydd än den gamla. Då jag frågade om den kunde stå på oss båda menade han på att så inte var fallet. Om det stämmer eller inte, vet jag inte. Så nu sitter jag i en rätt knepig sits där jag behöver flytta och fortsätta ha bil till jobbet medan han kan cykla eller gå till sitt ...
Att han mått dåligt på sistone har jag väl mest börjat märka på att han isolerar sig vid datorn och teven och inte tar tösens behov på allvar utan han ska ha rätt att skriva klart under 20 minuter även om hon är vrålhungrig och skriker. När han gått ifrån datorn har han varit väldigt noga med att loga ut från facebook, vilket han aldrig varit tidigare.
Dessutom har han under sina två veckor som pappaledig efter nyår fullständigt struntat i att göra något i hemmet, mer än att möjligen starta diskmaskinen och kanske laga mat, men oftast har han velat ta till enklare lösningar som varma mackor för att snabbt få återgå till datorn igen.
Nu har hans brist på engagemang till och med gått så långt att pannan stannat flera gånger och varit nere på 33 grader då han inte längre fyller på pellets som legat på hans ansvar. Visst jag kan också göra det, men det vore ju skönt om inte allt ansvar vilade på mina axlar. Inte ens kattlådan rensas regelbundet längre och katterna är ändå hans ädelstenar. Så på sätt och vis har jag redan nu levt som ensamstående, men i en relation med en så kallad vuxen som varit som ett barn jag fått ta hand om i perioder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar