En jobbig dag

Idag har det inte varit min dag och det började väl egentligen redan igår. När jag skulle lägga mig hade jag fullt med jord i sängen vid huvudkudden för misse hade tydligen roat sig i fönstret. Att plastkrukan ramlat var väl inte hela världen då den innehöll fröer som valt att inte gro, men det är ju såååå tråkigt att städa bakom sängen.

Det som drog igång det jobbiga idag, valde jag väl i och för sig att vänta med tills idag och det var nog tur det. Jag vill inte ha några onödiga tankar som distraherar mig då jag fortfarande är ovan vid att köra, vilket jag gör på torsdagar för att vi ska hinna i tid till kören på kvällen.
Beskedet var väl till viss del väntat även om jag trodde en del tecken kunde tolkas annorlunda. Ja ja, livet ger väl förhoppningsvis oss fler chanser, men jag ville så gärna.

Och när väl den sorgsna spiralen är igång så är det ju lätt att se allt annat i svart, så det var inte särdeles kul att se att frukosttallriken saknade en flisa. Jag älskar verkligen de där tallrikarna som bär mitt dubbelnamn och som jag fick ett tredjedels dussin av i pris på en löpartävling när jag var barn. Resten av dussinet fann mamma på Konsum när de hade utförsäljning för många herrans år sedan.

Ja, sedan blev jag sittandes vid datorn och läste bloggar medan jag hoppades på att få ett samtal om att jag behövdes som vikarie. Tyvärr var det "tyst och död är telefon, står där nästan som ett fån" ... så jag kom på att jag kunde damma av fönsterlamporna och hänga upp mina fönsterlyktor längre bort i vardagsrummet. Ja, det gick väl bra, tills jag såg hur fönsterbrädan såg ut ... Usch, vad äckligt, den var täckt av små gröna löss. Antingen är det julrosorna eller julstjärnan som fått spel. Julstjärnan åkte illa kvickt i soporna, medan jag hoppas att julrosorna överlever avlusade även om de har börjat vissna ner . Förhoppningsvis så klarar sig mina Streptokarpum med andan i halsen. Alla fick duscha.

Efter det kändes dagen bara skit och jag såg allt jag behövde ta tag i och fixa, men inte orkade uppbåda energi till. Det blir inte så mycket tid över när man pendlar som jag gör till och från jobbet samt varannan helg hos pojkvännen. Dessutom har det ju slumpat sig så dumt att jag har varit ordentligt förkyld eller orkeslös de helger jag tänkt få jättemycket gjort hemma, men antalet påbörjade småprojekt är nog ändå konstant.

Ja ja, det är småsaker jag gnäller över, men ibland får även små saker stora proportioner. Därför känns det väldigt bra att få andra perspektiv på livet genom att läsa sanna berättelser i böcker eller via bloggar. För gör man en jämförelse då kan jag vara evigt tacksam att jag är frisk, kan röra mig som jag vill, har ett hem, goda vänner, livsvilja med mera, men ibland behöver jag gå ner för att vända uppåt igen. Tack Karin för att du lyssnade och förstod och fick mig på rätt köl igen. 35-årskrisen är väl här.

Imorgon är en annan och förhoppningsvis bättre dag!